Short but sweet?

har inte hunnit skriva så många inlägg på den här bloggen, men nu är det dags att flytta till en ny blogg (liksom jag nyligen flyttade till en annan stad på andra sidan jordklotet):
http://www.unleashed-in-the-east.blogspot.com
Där kommer jag skriva om allt möjligt om min tillvaro i Japans hufvudstad.

Men kanske kommer jag återvända hit, liksom jag antagligen återvänder till Sverige i en inte alltför fjärran framtid.

J-pop som jag rekommenderar, del 3

Ännu en Jpop-favorit:


Ayumi Hamasaki - Duty (2000)

Japans superstjärna Ayumi Hamasaki har en lite speciell och hes röst (framförallt live), men jag gillar den och tycker den passar musiken som på hennes tredje fullängdare blivit en aning mer atmosfärisk (storslagen?) än de tidigare som innehöll en hel del vanliga uptempo-poplåtar.
Och även om det fanns några bra låtar även på efterföljande "I Am", så har jag inte funnit mycket av intresse på hennes senare skivor.

Visserligen finns det kanske fler fullpoängare ("A song for XX", "Trust", "Depend on you") på Ayu's debut ("A Song For XX", 1999), men den är också en ganska ojämn skiva. Då är "Duty" en betydligt jämnare historia. Det är alltså hög kvalitet genom hela plattan, men det innebär också att flera låtar liknar varandra. Balladerna och midtempolåtarna (som det finns många av)är de som fungerar bäst, men plattans kanske enda uptempolåt, "Audience", är den låt jag gillar minst.

Mina favoriter är titelspåret med sin sköna refräng, "Far Away", "Vogue" och "Surreal", men som jag nämnde är det svårt att ta ut några enstaka låtar då plattan till stor del känns som en enda lång låt.

Jag rekommenderar även ovan nämnda debut liksom andra plattan, "LOVEppears" (1999).

(Kuriosa: Är inte introt till "Seasons" stulet från Roxette's "Listen to your heart"?)

J-pop som jag rekommenderar, del 2

Här kommer en platta till som jag varmt rekommenderar:


Every Little Thing - Time to Destination (1998)

Jag är inget stort fan av det Every Little Thing (ELT) pysslar med nuförtiden, mest ballader och trista låtar där Kaori Mochida av någon av mig oförståelig anledning mest ägnar sig åt att förvrida sin en gång så rena och starka stämma. Kanske kan hon helt enkelt inte sjunga rent längre?

Hursomhelst, en gång i tiden, när låtskrivar-geniet Mitsuru Igarashi spelade keyboard och komponerade i stort sett allt material, var de ett helt underbart band, antagligen det bästa J-pop bandet överhuvudtaget. En härlig mix av rockiga gitarriff (producerade av Ichiro Ito, som fullbordar trion), Igarashis sköna keyboard-slingor och Mochidas underbara sångröst. Till skillnad från Rina Chinen mfl så har hon ett betydligt bredare register och en röst med mer pondus, helt klart min favoritsångerska inom J-pop.

Och allra bäst kommer trion till sin rätta på detta album, "Time to Destination". Jämfört med debuten ("Everlasting", 1997) (som inte är dum den heller) har kvaliteten höjts på alla punkter. Till skillnad från "Everlasting" finns det egentligen inga svaga spår, och samtidigt dräller det av jpop-hits. Mina favoriter är öppnande midtempolåten "For The Moment", de rockiga "Shapes of Love" och "Face the Change", den av en smittande pianoslinga drivda "Deatta koro no youni" (”出逢った頃のように”) och avslutande "Time Goes By", bäst av alla ELTs ballader.

Allt som allt en jämn och väldigt stark platta av ett band som tyvärr inte lyckades komma upp till den här nivån igen.

J-pop som jag rekommenderar, del 1

Eftersom jag redan behandlat mina två andra favoritgenrer inom musik - hårdrock och doom metal, så är det lika bra att ta den tredje: J-pop, dvs japansk popmusik.

Den mest utmärkande egenskapen är väl att man sjunger just på japanska, ett faktum som gör att de stora stjärnorna i Japan aldrig kan slå riktigt stort i Väst.
Men det finns flera andra faktorer som skiljer J-pop från västerländsk popmusik. Det som gjorde att jag genast blev förälskad i musiken var att den påminde mig om skön popmusik som den lät på 80-talet, innan all Hip-Hop och RnB förstörde alltihop. Helt enkelt fokus på underbara melodier, både vokalt och instrumentalt, istället för groove eller beats som dagens pop verkar vara mest inriktad på. Men, till skillnad från gammal 80-talspop, med uppdaterad produktionsteknik såklart. Sen är det ingen nackdel för en gammal hårdrockare som jag att det ofta dyker upp distade gitarrer och hårdrockssolon och -influenser. Japanska låtskrivare är helt enkelt världsbäst på att skriva underbara låtar, utan att vara rädda för vad som vissa förståsigpåare skulle anse smaklöst eller daterat.

Beskriviningen ovan gäller framförallt J-pop innan millennieskiftet dock. Nuförtiden har tyvärr även J-pop blivit besudlad av RnB, och tyvärr verkar de senaste årens Japanska hitlistor mest bestå av fjuniga unga män som spelar gitarr och sjunger falskt, även om det ibland dyker upp låtar som minner om fornstora dar.

Det jag håller som guldåldern för J-pop är perioden från början/mitten av 90-talet fram till år 2000. Jag finner även nöje i tidigare J-pop, men är ännu nybörjare när det gäller japanskt 80-tal och tidigt 90-tal, så de artister som jag lyssnar på hade sin storhetstid (i mitt tycke iaf) under den period som jag nämner ovan. De artister jag menar då är t ex Every Little Thing (innan Kaori Mochida började sjunga falskt), MAX, Namie Amuro (Super Monkeys-eran), Rina Chinen, SPEED, Hiro, (tidiga) Ayumi Hamasaki, Morning Musume och D&D. Det är visserligen inte j-pop, men från samma era gillar jag även Olivia, Luna Sea och The Brilliant Green.

Nu till väsentligheterna, dvs de J-pop-plattor som jag håller högst:

Rina Chinen - Passage ~Best Collection~ (2000)

Visserligen saknas en del riktigt bra låtar från debuten ("Growing", 1998), men det vägs upp av flera nya singlar av hög klass som ingår på den här förträffliga samlingsplattan. Tyvärr har Rina bara släppt ett album till efter detta, en betydligt mer RnB-influerad historia som jag inte ger mycket för, och sen dess har hon mest ägnat sig åt musikal och skådespeleri och dessutom har hon blivit mamma. Vad syftet var med den stundtals ganska vågade fotoboken/dvd:n som hon släppte förra året har jag ingen aning om, men det var trevliga bilder :)
Återförening med de gamla låtskrivarna och en ny platta av klassiskt Jpop-snitt? Nähä, tänkte väl inte det...

Men trots att popkarriären var kort så lyckades hon med konststycket att under denna tid leverera ett antal (i mitt tycke) superhits, vilket denna samling bevisar.
Musiken spänner ett ganska brett register, från dansant pop ("PINCH ~Love Me Deeper") till rockigare låtar som "YES" (riffstöld från Smoke On The Water) och "Be Proud" (hon ser så härligt sjävsäker ut i videon!).
Däremellan finns ett pärlband av hits - euforiframkallande "Wing", "Be Yourself" (vilken refräng!), uptempo-rökarna "Baby Love" och "Break out Emotion", personliga favoriten "IN YOUR EYES" (vilken refräng igen!)

Låtskrivandet är av toppklass rakt igenom (nämnde jag refrängerna? :) ). Men pricken över i:et är självklart Rinas höga, rena stämma (jag får alltid rysningar av välbehag när jag hör refrängen i "Wing") som kan vara både vän och kraftfull. Hur som helst, för fans av klassisk jpop är detta ett givet köp.

D&D - Love Is A Melody ~D&D Memorial 1st~ (1998)

Ännu ett band/artist som lades ner alldeles för tidigt, efter bara en skiva. Den uppenbara stjärnan (fast i deras videor syns alla lika mycket) och överlägset bästa rösten i denna tjejtrio - Olivia Lufkin - gick sedan vidare till en solokarriär av mer rock/indie-slag (rekommenderas också). De övriga två - Aya och Chika - har inte lika starka röster, men deras försök att fortsätta i D&D-stilen gav upphov till några singlar som i mitt tycke inte var ett dugg svagare än låtarna från tiden som trio. Tyvärr fortsatte inte duon särskilt länge.

Här levereras tuggummi-refränger av typiskt jpop-snitt över en bas av dansant syntbaserad pop. Hög och klar kvinnlig sång av den typen jag är väldigt svag för. Den glädje trion bjuder på gör att jag till och med sväljer de få RnB-influerade låtarna. Det finns inga svaga spår, men mina favoriter är uptempo-hiten "Shape Up Love", "Lover's Soul" (Eurobeat!), "Brand New Love", den av distad gitarr uppbackade rökaren "Maybe Tomorrow", och naturligtvis titelspåret. "Love Is A Melody" är kanske den bästa jpop-låten som någonsin producerats. Distad gitarr, en underbar syntslinga och en klockren alltid gåshudsframkallande refräng med Olivia & Co i toppform. Det blir inte mycket bättre än så här! Jo, i videoform är de faktiskt ännu bättre än på skiva, av förklarlig anledning. Ett återförenat D&D står högt på min "it-will-never-happen"-önskelista.

Detta får räcka för den här gången, men jag återkommer med fler skivtips snart.

行ってきま～す

Jag ska nu åka och hälsa på min mormor i Bohuslän i en vecka, så kontakten med N-chan kommer att begränsas till mejl. Vana som vi båda är vid dagligt chattande och Skypeande kommer det bli lite jobbigt. N-chan kommer att få betydligt mer "fritid" och då finns det risk att hon kommer gå in i "浮気-mode" vad gäller det hon skriver om på sin blog.
(Dvs, lägga upp bilder på, och skriva om hur söt och bra en viss norsk basist (med flera) är)

Jag har sagt att jag under den närmaste veckan nog inte bör kolla hennes blog, men det blir nog svårt att låta bli.
Ibland när man är ifrån varandra så kan man bli lite knäpp och svartsjuk, men jag vet ju att hon älskar mig och att det är fånigt att bli svartsjuk på ens flickväns idoler. (^^;)
Så jag får låta henne hållas helt enkelt.
Jag önskar ibland att hon också kunde bli lite, lite svartsjuk på mina japanska pop-idoler (Rina Chinen och ELT's Kaori Mochida, mfl), men så är tyvärr inte fallet.
Borde kanske tapetsera min blog med bilder på söta japanskor, som hon gör med skandinaviska metall-pojkar.

Hur som helst, jag ser fram emot att återigen prata med min älskade N-chan. Och om bara en månad ska vi ju ses igen i Japan. Jag har fixat flygresa och boende den första månaden, skönt att det är avklarat. Nu är det bara en massa andra praktiska detaljer som ska fixas.

”誰が言ったか知らないが、言われてみれば確かに聞こえる空耳アワーの時間がやって参りました”

När jag senast var i Japan blev jag introducerad till Soramimi hour ("空耳アワー", typ "mishearing hour"), ett japanskt TV-program som blivit något av en favorit hos mig, och som både jag och flickvännen har mycket roligt åt.

Programmet leds av Tamori-san och hans sidekick Anzai-san. Tamori är en av Japans största TV-profiler. (hade tänkt jämföra honom med någon svensk, men varken Magnus Härenstam, Arne Weise eller Anders Lundin kändes särskilt passande, kanske en kombination av de tre?)
Han syns i diverse TV-program i stort sett varje dag, vilket är ganska vanligt i Japan, där TV-programledare ofta leder flera program parallellt.

Just detta program (eller rättare sagt, ett specifikt segment i ett längre program) går ut på följande: folk skickar in brev och berättar om låtar på icke-japanska (oftast engelska) som innehåller partier som oavsiktligt låter som japanska, och då helst med humoristiskt effekt. I programmet ackomponjeras låten av en mer eller mindre absurd (och oftast under-bältet-rolig) filmsnutt som illustrerar den japanska texten.

Ursäkta den något krångliga beskrivningen ovan, men Soramimi hour är verkligen humor på hög (nåja...) nivå! Bäst av allt är att se på några videoklipp och bilda sin egen uppfattning. Den här hemsidan har alla avsnitt från 2001 och uppdateras kontinuerligt efter att ett nytt avsnitt sänts i Japan. Det krävs naturligtvis vissa japanskakunskaper (eller japanska vänner som kan förklara) för att förstå.

Vissa inslag som flickvännen tycker är roliga står jag en aning frågande till, mest om jag kan den engelska texten vilket gör det svårt att lyssna med "japanska öron", men de flesta låter faktiskt som japanska.

Tänkte tipsa om några av mina favoriter, först och främst två stycken inslag med Whitesnake (båda från samma låt, In The Still Of The Night):
Det första videoklippet innehåller även två andra låtar av hög klass, varav nummer två (”毛ガニが死んでさ”) är en av flickvännens favoriter.
Här är det andra videoklippet med Whitesnake (även Pavement-inslaget är bra).

Det är nästan så att man vill gå och se en Whitesnake-spelning bara för att höra David Coverdale sjunga "研究員”(Kenkyuuin) och ”犬捨てられない”(Inu suterarenai) :)
Coverdaleさん、日本語上手い！

Några andra favoriter:

Finska Operametal-bandet Nightwish ”変な習慣？わかんねぇ”

Ett klipp med tre höjdare (”エビだけっすか？”/ ”その天狗てにして”/ ”兄です”)

Här visar Tamori-san att han kan ta över som sångare i black metal-bandet Cradle Of Filth om Dani Filth får för sig att sluta. (”駐車場すいてるか”)

Några soramimi-länkar från Youtube:

Jag har alltid vetat att Cannibal Corpse　egentligen sjunger (growlar?) på japanska (”こんばんわ！どうも！”)

”Who Let The Dogs Out"（＝”触れて父さん”）

Def Leppard （”お兄ちゃん、ちょっと見たら”）

Detta är en riktig höjdare: Sean Paul　（”シャンプー　リンスは無いさ”）

Och slutligen Guns and Roses (”兄貴の位牌・・・・ヤクザ！”) :D

Loudparkに行きましょう！

Min flickvän var vänlig nog att köpa biljetter till den här tvådagars festivalen i Tokyo i oktober:
http://www.loudpark.com/
Liksom Metal Town i Göteborg för två veckor sen var jag naturligtvis glad att kunna gå på hårdrocksfestival tillsammans, men banden som jag verkligen ville se var ganska få.
Visst, Slayer kanske skulle vara kul, och Dragonforce ger ju upphov till viss ofrivillig komik.

Men idag när vi chattade fick jag veta att bandlistan uppdaterats, och med vilket band om inte Dio! Att se min husgud Ronnie James Dio på en festival i Japan tillsammans med min flickvän ska verkligen bli kul!
Om hon kommer att uppskatta Dio lika mycket är tveksamt, hon föredrar storväxta skäggiga blackmetal-töntar från det där grannlandet i väster - visserligen gillar hon äldre män (jag är dock yngre än henne...), men en småväxt gubbe på över 60 är nog inte riktigt hennes smak.

Fast band i hennes smak finns det ganska gott om i bandlistan - Within Temptation, Korpiklaani och inte minst In Flames (många svenska band på festivalen, förresten - Backyard Babies och Arch Enemy spelar också).
Opeth såg vi ju även på Metaltown. Får se om det blir roligt mellansnack på japanska!

Hoppas det dyker upp flera bra band. Är det för mycket begärt att My Dying Bride gör sin första spelning i Japan? :)
Fast Dio är gott nog. Har haft lite Dio-abstinens sedan jag valde att inte gå på spelningen i Göteborg i december, något jag verkligen ångrade efteråt.

Om jag räknat rätt blir det sjätte (sjunde om man räknar med hans gästspel hos Deep Purple i Scandinavium för några år sen) gången på sju år som jag ser Den Lille Mannen Med Den Stora Rösten live. Ni kanske fattar att jag dyrkar den mannen =)