Eftersom jag redan behandlat mina två andra favoritgenrer inom musik - hårdrock och doom metal, så är det lika bra att ta den tredje: J-pop, dvs japansk popmusik.
Den mest utmärkande egenskapen är väl att man sjunger just på japanska, ett faktum som gör att de stora stjärnorna i Japan aldrig kan slå riktigt stort i Väst.
Men det finns flera andra faktorer som skiljer J-pop från västerländsk popmusik. Det som gjorde att jag genast blev förälskad i musiken var att den påminde mig om skön popmusik som den lät på 80-talet, innan all Hip-Hop och RnB förstörde alltihop. Helt enkelt fokus på underbara melodier, både vokalt och instrumentalt, istället för groove eller beats som dagens pop verkar vara mest inriktad på. Men, till skillnad från gammal 80-talspop, med uppdaterad produktionsteknik såklart. Sen är det ingen nackdel för en gammal hårdrockare som jag att det ofta dyker upp distade gitarrer och hårdrockssolon och -influenser. Japanska låtskrivare är helt enkelt världsbäst på att skriva underbara låtar, utan att vara rädda för vad som vissa förståsigpåare skulle anse smaklöst eller daterat.
Beskriviningen ovan gäller framförallt J-pop innan millennieskiftet dock. Nuförtiden har tyvärr även J-pop blivit besudlad av RnB, och tyvärr verkar de senaste årens Japanska hitlistor mest bestå av fjuniga unga män som spelar gitarr och sjunger falskt, även om det ibland dyker upp låtar som minner om fornstora dar.
Det jag håller som guldåldern för J-pop är perioden från början/mitten av 90-talet fram till år 2000. Jag finner även nöje i tidigare J-pop, men är ännu nybörjare när det gäller japanskt 80-tal och tidigt 90-tal, så de artister som jag lyssnar på hade sin storhetstid (i mitt tycke iaf) under den period som jag nämner ovan. De artister jag menar då är t ex Every Little Thing (innan Kaori Mochida började sjunga falskt), MAX, Namie Amuro (Super Monkeys-eran), Rina Chinen, SPEED, Hiro, (tidiga) Ayumi Hamasaki, Morning Musume och D&D. Det är visserligen inte j-pop, men från samma era gillar jag även Olivia, Luna Sea och The Brilliant Green.
Nu till väsentligheterna, dvs de J-pop-plattor som jag håller högst:
Rina Chinen - Passage ~Best Collection~ (2000)
Visserligen saknas en del riktigt bra låtar från debuten ("Growing", 1998), men det vägs upp av flera nya singlar av hög klass som ingår på den här förträffliga samlingsplattan. Tyvärr har Rina bara släppt ett album till efter detta, en betydligt mer RnB-influerad historia som jag inte ger mycket för, och sen dess har hon mest ägnat sig åt musikal och skådespeleri och dessutom har hon blivit mamma. Vad syftet var med den stundtals ganska vågade fotoboken/dvd:n som hon släppte förra året har jag ingen aning om, men det var trevliga bilder :)
Återförening med de gamla låtskrivarna och en ny platta av klassiskt Jpop-snitt? Nähä, tänkte väl inte det...
Men trots att popkarriären var kort så lyckades hon med konststycket att under denna tid leverera ett antal (i mitt tycke) superhits, vilket denna samling bevisar.
Musiken spänner ett ganska brett register, från dansant pop ("PINCH ~Love Me Deeper") till rockigare låtar som "YES" (riffstöld från Smoke On The Water) och "Be Proud" (hon ser så härligt sjävsäker ut i videon!).
Däremellan finns ett pärlband av hits - euforiframkallande "Wing", "Be Yourself" (vilken refräng!), uptempo-rökarna "Baby Love" och "Break out Emotion", personliga favoriten "IN YOUR EYES" (vilken refräng igen!)
Låtskrivandet är av toppklass rakt igenom (nämnde jag refrängerna? :) ). Men pricken över i:et är självklart Rinas höga, rena stämma (jag får alltid rysningar av välbehag när jag hör refrängen i "Wing") som kan vara både vän och kraftfull. Hur som helst, för fans av klassisk jpop är detta ett givet köp.
D&D - Love Is A Melody ~D&D Memorial 1st~ (1998)
Ännu ett band/artist som lades ner alldeles för tidigt, efter bara en skiva. Den uppenbara stjärnan (fast i deras videor syns alla lika mycket) och överlägset bästa rösten i denna tjejtrio - Olivia Lufkin - gick sedan vidare till en solokarriär av mer rock/indie-slag (rekommenderas också). De övriga två - Aya och Chika - har inte lika starka röster, men deras försök att fortsätta i D&D-stilen gav upphov till några singlar som i mitt tycke inte var ett dugg svagare än låtarna från tiden som trio. Tyvärr fortsatte inte duon särskilt länge.
Här levereras tuggummi-refränger av typiskt jpop-snitt över en bas av dansant syntbaserad pop. Hög och klar kvinnlig sång av den typen jag är väldigt svag för. Den glädje trion bjuder på gör att jag till och med sväljer de få RnB-influerade låtarna. Det finns inga svaga spår, men mina favoriter är uptempo-hiten "Shape Up Love", "Lover's Soul" (Eurobeat!), "Brand New Love", den av distad gitarr uppbackade rökaren "Maybe Tomorrow", och naturligtvis titelspåret. "Love Is A Melody" är kanske den bästa jpop-låten som någonsin producerats. Distad gitarr, en underbar syntslinga och en klockren alltid gåshudsframkallande refräng med Olivia & Co i toppform. Det blir inte mycket bättre än så här! Jo, i videoform är de faktiskt ännu bättre än på skiva, av förklarlig anledning. Ett återförenat D&D står högt på min "it-will-never-happen"-önskelista.
Detta får räcka för den här gången, men jag återkommer med fler skivtips snart.
Ayumi Hamasaki - Duty (2000)
Every Little Thing - Time to Destination (1998)