Sex hårdrocksklassiker

Känner mig generös idag, så jag tänkte upplysa er alla med vad jag anser vara världshistoriens sex bästa plattor (i kronologisk ordning):

Black Sabbath - Black Sabbath (1970)
Vad kan man säga annat än att detta är plattan som i stort sett lade grunden för genren Heavy Metal. Till skillnad från den av många hyllade och mer "hittiga" efterföljaren Paranoid tycker jag att debuten har ett mycket tyngre och dystrare sound. Innehåller många av mina absoluta Sabbath-favoriter - "N.I.B.", "The Wizard" och inte minst titelspåret.

Judas Priest - Sad Wings Of Destiny (1976)
British Steel? Painkiller? Nej nej, Priests överlägset bästa verk är denna pärla från mitten av 70-talet. Det är högsta nivå från början till slut, men bäst är "Tyrant" (dubbelgitarrsolot!) samt vackra och episka "Dream Deceiver" (falsettsången på slutet!). Liksom hos många hårdrocksplattor från den här tiden finns det en experimentlusta, gränstänjande ("Epitaph", någon?) och känsla som gick förlorad någon gång i början av 80-talet. Och samtidigt innehåller denna skivan något av det tyngsta och hårdaste Priest någonsin gjort.

Rainbow - Rising (1976)
Andra alstret av herrar Dio/Blackmore, och detta är inget annat än ren hårdrocksmagi. Detta måste vara den hårdaste plattan som överhuvudtaget släppts på 70-talet. Detta är så mycket bättre än Blackmores huvudband, och det skadar ju inte att mannen med hårdrockshistoriens starkaste röst står bakom mikrofonen. Storslagna "Stargazer" med stråkar och fantastiskt solo är ett onåbart mästerverk.

Dio - Holy Diver (1983)
Kan inte säga det för många gånger - Ronnie James Dio är Gud! Vilka skivor han släppte med Rainbow på 70-talet och med Sabbath och egna bandet i början av 80-talet. Och detta är förmodligen den bästa skivan av dem alla. Trots att det gått 20 år sen Holy Diver släpptes får man fortfarande gåshud när han framför låtarna live. Att Vivian Campbell, som ligger bakom skivans fantastiska solon och tunga riff numera spelar i pudelgubbrockarna Def Leppard är tragiskt. Den här plattan har verkligen inga svaga punkter, men bäst är "Holy Diver", "Don't Talk To Strangers" och den lite bortglömda "Caught In The Middle".
All hail Ronnie!

Iron Maiden - Powerslave (1984)
Man kan helt enkelt inte bortse från hårdrockshistoriens starkaste albumsvit - åtta klassiska studioalbum från '80 till '88. Som representant för dessa väljer jag Powerslave som till skillnad från övriga sju inte har något svagt spår. En annan sak jag gillar är att i stort sett alla låtar har fantastiska instrumentala partier, något man saknar hos bandets senare skivor. Vilka harmonier som herrar Smith och Murray levererar, uppbackade som alltid av galoppbasens okrönte konung, Mr Steve Harris. Och ja, Bruce Dickinson är en hyfsad sångare ;-)



My Dying Bride - Turn Loose The Swans (1993)
Jag lyssnar faktiskt på nyare metal också (om man nu kan kalla en 13 år gammal platta för ny). Detta är en skiva som är kopierad av många, men inte uppnådd på långa vägar. Bättre än så här kan inte gotisk doom/death bli. Nedstämda doomriff varieras med brutala utbrott och lugna partier. Så vackert och så brutaltungt på samma gång. Aaron Stainthorpe skiftar från självömkande gråt-sång via diaboliskt mässande till djupa growls. Pricken över i:et är Martin Powells fiol som tillsammans med de två gitarrerna bildar en mäktig ljudbild. Uppföljaren The Angel And The Dark River är också mästerlig, men Turn Loose The Swans vinner på variation och bättre produktion.